: ADHD can include burnt butter, unplanned wardrobe marathons, and brave steps. Follow along in a story of chaos, creativity,
ADHD i vardagen – nĂ€r en liten grej blir allt pĂ„ en gĂ„ng
Inledning:
Det började lugnt. Kaffe, kattmat, ett tack till universum. Sedan – som pĂ„ en osynlig signal – exploderade dagen. Projekt startades och vĂ€xte, smöret brĂ€nde vid, tvĂ€tten ropade frĂ„n altanen och garderoben fick en total makeover helt utan planering. En sĂ„dan dĂ€r dag med ADHD i vardagen, dĂ€r stress och skaparglĂ€dje springer sida vid sida – och kvĂ€llen avslutas med kĂ€nslan av att Ă€ndĂ„ ha vĂ„gat nĂ„got nytt.
En dag som började med Oskar
IgĂ„r fyllde jag dagen med bĂ„de ord och kaffe. Jag publicerade första delen av Oskar-serien – en text som legat och vĂ€ntat pĂ„ att fĂ„ möta er. Resten av dagen gick Ă„t till smĂ„ vardagssysslor, men i bakhuvudet fanns alltid Oskar och hans vĂ€rld.
En av mina egna blyertsteckningar – för mig symboliserar den hur ett barn kan dra sig undan nĂ€r vĂ€rlden blir för mycket. I Oskar-serien vill jag visa att bakom varje tystnad finns en berĂ€ttelse vi behöver lyssna pĂ„.
Morgonritual och ADHD-energi
Nu sitter jag hĂ€r igen. Kaffet Ă€r varmt Ă€nnu och morgonen har precis börjat. Jag har gjort min morgonritual: gett lille katt lite mat, gjort mitt kaffe och tackat universum för att jag fick en dag till hĂ€r pĂ„ jorden. Tackat för att jag har det jag behöver – och lite till.
NĂ€r jag tĂ€nker tillbaka kĂ€nner jag tacksamhet över energin som fyllde mig igĂ„r. Den dĂ€r speciella energin som bara kommer ibland. NĂ€r ADHD:n sĂ€tter fart. NĂ€r kroppen liksom spritter av ”jag ska bara fixa det hĂ€r” och plötsligt Ă€r man mitt i nĂ„got helt annat.
KonMari och ett ovÀntat garderobsrace
Strumpor ska inte skrika nÀr de ligger i lÄdan, sÀger metoden. De ska vikas.
För nÄgra veckor sedan började jag med KonMari-metoden för att vika klÀder. Vi anvÀnder den i husbilen, men nu har jag Àven gjort det i min byrÄ. IgÄr bestÀmde jag mig för att bara fixa lite i makens strumplÄda.
Men innan dess hade jag redan tvĂ€ttat sĂ€ngklĂ€der och hĂ€ngt ut tĂ€cken och kuddar pĂ„ altanen. Och dĂ€r nĂ„gonstans fastnade jag i att göra en TikTok-film. Det tog tid – för jag Ă€r hopplös pĂ„ engelska – men jag gjorde den. Lite fel blev det, men det Ă€r en annan historia.
SĂ„ tillbaka till garderoben. Och plötsligt hade ”lite” blivit ”allt”. JobbklĂ€der, understĂ€ll, tröjor – allt lĂ„g i högar pĂ„ golvet. Jag skurade lĂ„dor, la in lavendelpĂ„sar, vek klĂ€derna omsorgsfullt. Vek, vek och vek igen tills garderoben sĂ„g ut som ett möblerat rum.
BrÀnt smör och flera saker pÄ gÄng
Sedan – nĂ€sta impuls. Dammsuga sĂ€ngarna. VĂ€nda madrasser. Dammsuga varje skrymsle. Men sĂ„ slog det mig – middagen!
Smör i stekpannan, snabbt hĂ€mta tvĂ€tten som varit torr lĂ€nge. Tillbaka in – och smöret Ă€r inte bara brynt, det Ă€r svart. BrĂ€nt. Rökigt. Typiskt. Nytt smör i pannan, lök i, potatis och allt som skulle bli pyttipanna.
Jag började bĂ€ra in kuddar frĂ„n altanen samtidigt som jag stekte Ă€gg. DĂ„ kom Lillfia och frĂ„gade om hon skulle hjĂ€lpa mig att bĂ€ra in sĂ€ngklĂ€derna. Jag sa ja – och kĂ€nde mig bĂ„de tacksam och varm i hjĂ€rtat.
FrÄn middag till presentinslagning
SĂ€ngen klar, maten klar – och precis nĂ€r jag satt mig ner hörde jag makens bil pĂ„ uppfarten. Efter maten blev det prat om illaluktande skor som skulle slĂ€ngas.
Vi Äkte till stan, köpte nya, stannade pÄ apoteket och sedan till Dollarstore. DÀr fyllde jag en hel pÄse med födelsedagspresenter till Emilia. TvÄ timmar tog det att slÄ in alla, med papper och smÄ band. En liten pÄse med presenter med saker jag hoppas att hon gillar.
Mod i det lilla
NĂ€r kvĂ€llen kom insĂ„g jag att jag faktiskt vĂ„gat. Inte nĂ„got stort som att hoppa frĂ„n ett berg, men att göra en TikTok-video pĂ„ engelska – trots rĂ€dslan. Det Ă€r mod för mig.
Mellan raderna – det som följt med mig hela dagen
Hela dagen har jag burit med mig en tanke: Att vi ofta missar att se det som inte sĂ€gs. Ibland Ă€r det inte orden som berĂ€ttar mest, utan smĂ„ signaler – en blick, en axel som slappnar av, en liten rörelse.
Det gĂ€ller barnen jag skriver om i Oskar-serien, men ocksĂ„ oss vuxna. Vi Ă€r mĂ„nga som bĂ€r pĂ„ osynliga berĂ€ttelser. Kanske Ă€r det dĂ€rför jag skriver – för att pĂ„minna mig sjĂ€lv (och kanske dig) om att vi behöver vĂ„ga se bortom ytan.
Reflektion
IgĂ„r var en dag med hög puls, mĂ„nga spĂ„r och en blandning av kaos och glĂ€dje. ADHD i vardagen kan kĂ€nnas övervĂ€ldigande, men det rymmer ocksĂ„ en sorts magi – möjligheten att se vĂ€rlden i flera riktningar samtidigt. Och kanske Ă€r det just dĂ€r, i det oförutsĂ€gbara, som de mest vĂ€rdefulla stunderna gömmer sig.
Prenumerera pÄ bloggen:
đ Klicka hĂ€r för att följa malix.se
đŹ Hur tĂ€nker du?
KĂ€nner du igen dig i att det viktiga ofta finns mellan raderna?
Stöd mitt skrivande:
☕ Stöd mig via PayPal
