Det sista steget...

Det var hissnade stort, nästan så det gjorde ont i kroppen där hon satt.  Det gick inte att ta in allt utan att yrseln slog till och gjorde henne yr.  Ett steg till och sedan skulle allt vara förbi. Ett steg till, ett litet steg och sedan skulle allt vara som då. Hon visste inte om hon ville ännu. Hon ville smaka på, hon ville suga på karamellen innan hon tog det där sista klivet. Ett litet steg som skulle förändra allt för all framtid. Stunden just nu innan hon visste var den bästa stunden i hennes liv.  Nu innan alla bitarna fall på plats. Storslaget, jo visst men ändå så litet och kort, stunden nu var något hon ville hålla kvar och stanna i. Men steget skulle göras och det skulle göras av henne. Snart fanns det inte något att göra åt, Snart var stunden förbi. Det visste hon.  Det var just därför hon satt sig ner och väntade in på det där sista steget.  Ska man dö så ska man dö i vackerheten, tänkte hon. Vackrare än så här blir det inte, det visste hon.  Dö skulle hon, men hon hade valt att dö vid den vackraste platsen. Inte i någon sjukdomssäng där folk hade stått och tittat på henne. De skulle minnas henne som innan hon blev sjuk. Ingen visste  ännu att hon var sjuk men hon visste. Men hon visste och nu skulle hon ta steget mot friheten där ingen sjukdom i världen skulle kunna göra henne illa. Ett litet steg sedan skulle världen vara förbi. Ett ynka steg, inte en tanke skulle finnas kvar inom henne. Inte några känslor och inget av historian. Det skulle bara ta slut.  Hon reste sig upp,  tittade på träden omkring henne. Träd som hade formats av stormar, snö och regn. Knotiga träd, vissa grenar utan löv, små knotiga träd. Vackert var ordet inom henne, tittade ner mot vattnet som forsade. Ljudet var högt, man hade inte kunnat höra om någon hade pratat.  Vattnet så befriande nära och bara de ynka steget att ta. Hon vände ansiktet mot himlen, solen lös och värmde hennes kind. Ville hon verkligen det här? Hon vågade inte vänta på svaret av den tanken. Hon blev rädd, tog det där sista steget i hennes liv. Vattnet var kallt stenarna vassa och hårda. Forsen tog henne med sig, vart är det ingen som vet. Men stunden var storslagen. Men det visste hon inte längre.

Skriv om skymning

dunkla vråer bor i ditt sätt att hantera henne, du vill sätta på, knyckla till, vända ut om in. Det är inte henne du hatar, utan hennes kön. Det är inte henne du hatar, utan den historiska saga som bott hos dig. Kvinnor är odjur, som får stora män att bli små.  Små män blir utan vilja, och utan insikt. Inom dig bor hatet som framkallats av småsintheten i männen. Dessa avskyvärda små varelser, som lockas fram av guppande, gungande barm.  Nej, den skrymmande avskildhet,  som bor inom dig, är din, du måste hantera den. Du har ansvaret för den. Du hatar inte henne, utan den sort hon tillhör. Du vet att hon talar och får genom sitt sätt. Du kan inte känna trygghet, i henne, du kan inte. Du vet av insikter och inviter, att dessa fän inte gör och är det dom utger sig för att vara. De är endast kvinnor,  i de dunkla vråerna av dig, bor skymningar att skrämmas och skämmas över. Det är det kvinnorna lockar inom dig, det är dessa kokande bottnar inom dig som du skymtar. Dessa känslor skrämmer dig.

Det här kommer att vara min nya skrivpuffarblogg.

För min gamla malixskrivpuffblogg har jag glömt inloggningen till  ska försöka uppdatera mera än det sista året för jag behöver skrivpuffarna för mitt välbefinnande: Gå gaärna in på min gamla blogg och läs har även min  vanliga  blogg där jag säljer min bok och visar  på mitt företag. Mycket ADHD blir det, just där  det är även det min bok handlar om då den belyser tillgångarna som bor i min funktions tillgång. Även just detta är en tillgång som jag drar nytta av.  Många säger att det är min skyldighet att skriva då jag har förmågan ätt klä in känslor i ord. Jag bugar och bockar.  Är ute och föreläser en del om  ADHD och dessa tillgångar kanske ses vi där ute nån gång. Men just här är det bara skrivpuffarna från skrivpuffen som gäller...........
 Lev idag just nu
Malix